Har aldrig tänkt att jag skulle skriva den här text så fort, men ‘life plays pranks on you’. För den som är mer uppmärksamt runt sociala medier (Instagram), vet du att jag var tvungen att sluta på Enskedeparkens Bageri i början av februari. Ett besked som kom oväntat, utan varning, och som var riktigt tråkigt helt enkelt. De som har följt mig och besökt vet att jag har lagt min själ där. Trotts flera misstag och hinder, är jag nöjd och står för vad jag fick fram där och vad jag har lärt mig på egen hand. En del problem på brödfronten (för referens bakade jag bara det ljusa brödet) men steg för steg började jag hitta vägen till ett riktigt bra bröd. Har bakat handkavlade croissant och pain au chocolat som jag hade aldrig i mitt blötta drömmar tänkte jag kunde baka. Riktigt fint att kunna få till dem när jag handkavlade allt. Också väldig nöjd på kakfronten, jag som i princip hade en ganska stor ointresse för småkakor blev jag istället väldig förtjust i dem (#kakdrottningpaulo) och får tacka Jan Hedh för hans 277 sorters kakor – man kan säga vad man vill om honom men den boken är väldig bra om man gillar klassiska saker.
Den där utveckling som jag kände på mig kom till ett abrupt stopp. Som ni förstår, hade jag några orosfyllda dagar i de veckor efter beskedet men till slut trädde fram den klassiska portugisisk dykte ”Há males que vêm por bem.”. Översatt betyder den något som ”Finns dåliga grejer som händer av en bra anledning”. Jag har fått jobb på ett bageri som har alltid varit ett av mina drömbagerier att jobba på. Skojar inte! Det är sant! De som känner mig personligen vet att jag har ofta upprepade följande mening ”Fan vad kul det vore att jobba på Petrus.” och det är där jag jobbar nu.
Jag kunde inte vara mer tacksam till Petrus gänget för det förtroende de visar för mig. Att vara uppskattat är en fantastisk känsla. Kanske de ser hur mina ögon öppnas upp när jag ser ett fint bröd komma från ugnen eller när jag stöter/viker en deg och kan inte sluta le med tanken i huvudet: ”Fan, vilken fin deg.” (Jag vet, jag svär en del. Det är inte fint. Förlåt.). Finns få ord att beskriva hur sjukt stolt jag är för att vara en del av gänget nu. Känns som ‘the sky is limit’ hos oss. På den kort tid jag har jobbat där ser jag hur vi pushar oss kontinuerlig att göra bättre, att ifrågasätta varför vi gör en viss saker så och inte så, att komma på nya saker och att helt enkelt baka de bästa och godaste grejer man kan tänka sig. Att toppa allt det här är arbetsmiljön och stämning mellan alla helt otroligt. Jag har jobbat nu några veckor men det känns som jag har alltid jobbat där, jag trivs så bra med de människor som jag träffar och jobbar med varje dag.
Jag fick ett riktigt drömjobb. Jag har hittat hem. Som de säger: ”há males que vêm por bem”.
P.S: Den suddiga i bilden är ingen pizza utan frukostbricka. Vi äter frukost varje dag i stenugnsrummet. Kanske ni ser oss. Säg hej.
